Bilden: Möteslokalen där det vankas Norbusangrådsmöte.
En helg i självklarhetens och trygghetens tecken.
Att utväxla kultur och korsa gränser för att samverka och skapa tillsammans är något som gör mig ödmjuk. Mitt i allt det fina som händer ligger dock hotet om att detta kanske kommer bli mycket svårt att genomföra då det blivit svårare att få medel från de fonder som förut finansierat verksamheten.
Efter några timmar på tåget anländer jag i Sollentuna och kliver av tåget i mycket god tid innan schemats start, redo för en helg med Norbusangrådsmöte och volontärkurs. Jag går och ser mig om efter hotellet där allt skall hållas men inser att jag glömt min ena väska på pendeln. 25 minuter innan allt sätter igång, en hög telefonsamtal och efter mer pendeltågsåkande har jag fått tag i min väska och kliver in genom dörren på hotellet.
Norska Ung Kirkesangs ordförande tillika ordförande för Norbusangrådet Nils Hidle inleder med att hälsa alla välkomna och vi reder ut begreppet Hva er Norbusang?
Därefter får varje medlemsorganisation presentera sig för alla deltagare i Volontärkursen och tala om för rådet vad de gjort sedan sist. Det är spännande att se. Det ena bra arrangemanget och konceptet efter det andra. Vi kan lära mycket av varandra. Mycket skulle man bara vilja ”sno” rakt av och genomföra bara det fanns ekonomiska resurser till det. När man ser något extra spännande kommer ju självklart frågan; Var fick eran organisation tag på pengar för att göra detta? Ofta finns dock inte liknande fonder i alla länder och det skulle bli ett stort arbete med att omforma projekten för att passa egna förhållanden.
Vi fortsätter helgen nästa dag med det självklara demokratiska mötet. Dagordning, diskussioner och tankar. En del språkförbistring och förhoppningar om positiva svar från de fonder som inte medgivit organisationsstöd de senaste två åren. Under tiden har vi genom gemensamma ideella krafter och ekonomiska resurser från var organisation och endast enskilda projekstöd har vi rott hem verksamheten ändå; Men allt går på sparlåga och det är inte hållbart i längden.
På vägen via de krafttag som tagits för att möta de krav som ställs från fonderna har en Isländsk körorganisation startats, KORIS, som just nu ligger i sin linda och sprider sina första trådar över ön. Detta gör mig lite stolt att se och vara en del av. Inte för att jag åstadkommit något alls för att det ska ske men för att jag har insyn i processen och vet att det kommer gangna körsångare på Island mycket snart.
Sedan börjar det praktiska arbetet efter den ack så viktiga formalian. Vi leker tillsammans och demonstrerar hur man gör för att snabbt få en grupp okända människor komma ihop sig, lita litegrann på varann och kunna samarbeta. Det är konstruktivt och mer än allmänt skitkul. Vi skrattar gott tillsammans och stämningen är lätt i luften.
Vi återgår till stols och delar erfarenheter från tidigare festivaler, givetvis är den senaste i ledet i fokus, men den är trots allt en produkt av erfarenheter från dem innan den. Vad var bra? Vad var dåligt? Vad är en volontärs uppgifter och vad är inte? Och vad behöver en volontär för att kunna jobba under en körfestival? Vi har svar och idéer; Alla i rummet får del av detta och man kan även här känna sig lite stolt över att vara en del till att dessa erfarenheter förs vidare till personer lika unga som man själv var när man började engagera sig i organisationen.
Under en av lekarna skulle man presentera sig och jag kom fram till att jag varit med i UNGiKÖR i snart 10 år! Det känns konstigt men samtidigt riktigt bra. Hälften av den tiden var jag inte alls medveten om det närverk som finns bakom. Men även de dryga fem år jag varit mer engagerad är en ganska stor del av mitt liv. Det har verkligen varit utvecklande för mig att få vara en del av detta.
Åter till kursen. Vi diskuterar något som på ett plan är självklarheter; Man behöver mat, sömn och trygghet för att kunna delta. Men på andra plan så är det inte självklart hur man ska skapa en god miljö för alla att vara i, utmana sig själva och känna sig trygga bland en hel massa okända människor.
Med allt detta och med glädjen över att ha fått vara med och träffat alla och haft så kul som jag haft sätter jag mig sedan åter på tåget hem.
Vid tangentbordet
Gert Ahnström Oktober 2013